Jag är ny här på bloggen.

J ligger inne i sovrummet och sover middag. Han har bara blöja och en blå mjukiströja på sig. Mitt beslut imorse att sluta amma har ännu inte fungerat. J drack några klunkar mjölk ur en flaska ocn lite mer vatten ur Nalle Puh metallflaska. Han satte tillbaka båda flaskorna i mellanrummet mellan sängarna, kröp ner tätt intill mig under täcket och började dra i min tröja. Vi skrattade mot varandra. Jag släckte lampan och lät honom suga. Inom fem minuter sov han, tätt intill mig. Jag låg kvar en stund och njöt av hans lilla kropp sedan lösgjorde jag mig och kravlade mig ner från sängen så tyst som möjligt.

Nu har han sovit i över nittio minuter och snart måste vi hämta M på dagis.

Jag snabbskrev mina 2000 ord på fyrtiofem minuter precis. Lusten att forsätta uteblev dock. Trots att jag överraskade mig själv genom att nya fräscha idéer ploppade upp på sidorna ville jag inte fortsätta. Varför? Varför detta enorma motstånd mot att skriva fast jag älskar det??

Jag sitter kvar vid datorn ett ögonblick. Jag har fått en gåva just nu. En period mitt på dagen då jag är ensam och kan göra vad jag vill. En bukett minuter med fasta knoppar där man bara kan ana den lila färgen.

Mina fötter är stela av köld. Skrivbordet står uppe på vindsrummet där elementet är sönder. Jag har på mig två koftor och har lagt en kudde på golvet för att undvika det värsta draget.

Godisskålen är nästan tom. Klockan är kvart i två på eftermiddagen och jag har ännu inte ätit lunch. Jag har inte erbjudit min son lunch heller. Jag mår lite illa av alla vingummin och choklad. Teet i muggen är kallt och bakom min rygg, på gästsängen ligger ett berg av tvätt som ska vikas. Är det inte bättre att avsluta och gå ner till köket och ordna lite mat? Fast skrivtid får jag ju så sällan.

Nu vaknar han. Tiden är ute.